Translations
Pauls Bankovskis // Ur romanen Bomben, KGB och rock'n'roll [from a novel "Cheka, Bombs & Rock’n’Roll"] // Lettisk litteratur 1. Translated by Gun von Krusenstjerna.

-Ur romanen Bomben, KGB och rock'n'roll [from a novel "Cheka, Bombs & Rock’n’Roll"] // Lettisk litteratur 1. Translated by Gun von Krusenstjerna. Latvian Literature Centre (2007)

4

Jag gillar långa, slanka män med distinkt haka och kraftiga ben; jag gillar importerade saker; gillar att vinna, att äta chokladpraliner (”Ekorrarna” och ”Röda vallmon”) och att ligga i badet; gillar lukten av brinnande ved samt hundar, katter och djur i allmänhet; jag tycker om Raimonds Pauls sånger och våren och soliga dagar.
Jag gillar inte tjocka män och feta bakdelar; kraftigt sminkade kvinnor och lukten av diesel; att ha mens och människor som spottar på gatan eller ljuger; huvudvärk, förkylningar och dimma, militärer och högklackade skor, permanent och blommiga hemmarockar; svart kaffe och vodka, kefir och rått kött, lukten av baksmälla och tandläkaren.
Eva tittar drömmande på parfymasken, som Göran köpt åt henne på KDV-varuhuset. Äkta fransk parfym. Hon rörde vid bokstäverna C, H, A, N, E och L.
Den glänsande vita glänsande pappasken, vikningarna och texten påminde om hennes fars barndomsminnen, där allt varit onaturligt ordentligt, harmoniskt och lagt på väl avtorkade hyllor. Ett arv från Ulmanis tid, påstod far drömskt. Det hände på Ulmanis tid. Eva saknade en förklaring till hur dessa tider skilde sig från nutiden. För henne var ”ulmanistiden” synonymt med ordet ”gammal”.
Så snart man hade skiftat hjul på tåget och detta hade korsat taggtrådsgränsen, bortom vilken den ganska välbekanta och vänliga socialismens värld tog slut och kapitalismens väldiga djungel tog vid, greps Eva av fruktan; alltsedan grundskolans första klass hade hon vetat, att bakom dess glittrande yttre dolde sig svält, fattigdom och kriminalitet; det enda stället där hon kände sig någorlunda säker var i den olympiska simbassängen och i omklädningsrummen, som var nästan likadana överallt; kanske var dehär renare, vitare och mera väldoftande; men den underbara känsla av trötthet som smög sig in i kroppen efter träningen när hon stod i den varma duschen och hängav sig åt de oräkneliga vattenstrålarna, var densamma i Riga, Moskva eller Prag.
– Kallasa, tok…, ropade hennes lagkamrat Ljuda; en metallisk röst överröstade henne och ropade ut nästa station; dörrarna stängdes, tåget for tjutande under jord; först när Eva kom upp i dagsljus och traskade omkring framför zoologiska trädgårdens station, insåg hon att hon gått vilse; i en fientlig värld.
Någon bredvid henne sa något; antagligen på tyska; Eva förstod inte frågan men för säkerhets skull började hon springa; bromsar gnisslade; någon grep tag i hennes armbåge och ryckte henne bakåt; den okände log.
– Tack, mumlade Eva.
Han började prata igen; Eva ryckte tveksamt på axlarna; de närmade sig en kyrkoruin; i det glittrande skyltfönstret låg en vit pappask bland speglar och kristall på en liten kudde, och Eva insåg att utan denna skulle hennes återstående liv inte ha någon mening.

– Släck ljuset! Ljuda vände sig irriterat åt andra hållet.
Bakom de tjocka förhängena glittrade solen.
När Eva höll på att falla i sömn, hörde hon…

5

Djuba, den sovjetiske läkaren för elitsimlaget, tog ett djup andetag och gick fram till dörren till huvudtränarens rum och knackade desperat på. Knackningarna ekade i hotellets tomma korridorer. Djuba kastade en orolig blick bakåt och det ryckte nervöst i hans vänstra ögonlock. Det verkade som om oväsendet skulle väcka alla hotellets gäster, men det fanns ännu så länge inte minsta tecken på liv. Och det var tyst som i graven i tränarens rum.
– Vad f… är det för oväsen, hördes efter ett tag en hes röst säga.
– D-d-d-det är jag, stammade Djuba nervöst – ett talfel som han fått i tidig barndom. Och ögonlocket som inte ville lyda, var en medfödd defekt som ibland fick Djubas ansikte att se rätt komiskt ut, ibland riktigt hotfullt. Han lade huvudet på sned och lyssnade. Även om hårbottnen lyste igenom det mörka, gråsprängda håret, hade Djuba tack vare sin frisörs hjälp och egna omsorgsfulla vård lyckats upprätthålla illusionen av att det ännu var långt kvar tills han blev skallig. För tillfället verkade det som om håravfallet hade minskat. Frisyren var fixerad.
Hoppande på ett ben försökte tränaren dra på sig byxorna, snubblade och svor frenetiskt. Någonting föll och gick sönder.
– Ivan Mametovitj, d-d-det har det hänt något… – Djuba trängde sig in i Ivans Mametovitjs Tanjejevs rum men stannade tvärt.
– Fjodor Jejsejevitj, jag ska strax förklara, sa Ivan Mametovitj, som med sitt bara, breda, mörkhåriga bröst försökte knuffa ut Djuba. Även om tränarens muskler långsamt hade börjat förlora sin spänst, var han fortfarande med sina femtio år ståtlig och axelbred.
Tränaren hade redan i Moskva tagit reda på om Djuba förstod lika mycket av idrottsmedicin som av balett. Och såg alltså ingen anledning till oro. Elitens resultat det senaste året kunde än en gång betraktas som utomordentliga. Ivan Mametovitj hotades inte av samma öde som sin föregångare. På OS i Barcelona och senare i München hade det sovjetiska laget erövrat färre medaljer än i Utrecht. De skyldiga sparkades ut med baken först. Det ena huvudet efter det andra fick rulla. Inte ens i sina värsta rusiga mardrömmar hade Ivan Mametovitj kunnat förutse att hans karriär skulle drabbas av något så prosaiskt och dumt. Tränaren knep nervöst ihop sina smala kosacksteppögon och skakade i förtvivlan på sitt ovanligt runda huvud (därför kallades han Snömannen).
Stående på tå tittade Djuba över axeln på tränaren in i rummet och noterade med skadeglädje varför det blixtrat till av panik i Ivan Mametovitjs ögon. I den oordnade sängen såg han två rufsiga varelser – en blondin och en brunett. När de fick syn på Djuba, lystes deras ansikten upp av ett fånigt leende. Djuba konstaterade att brunetten var helt acceptabel.
– Det här är ett missförstånd, sluddrade Ivan Mametovitj och märkte inte själv att misstagen i verkligheten var fler än 1905*. I praktiken hade Djuba hand om (som begrep sig ändå lite på medicin, eftersom han en gång hade tänkt utbilda sig till fältskär i Ryssland) samtliga deltagare i den sovjetiska delegationen. – Låt mig presentera er, Fjodor Jejsejevitj, kamrat Hanna och Anna…
– O-o-o-om det här måste vi att ha ett särskilt samtal, fräste Djuba. Klä på er.
6

Eva kröp ihop, tog sats, gjorde en elegant kullerbytta och gled ljudlöst ner i det blåa djupet; hon simmade utan att röra vare sig armar eller ben; flickan förvandlades till en stor fisk, till en dykande fågel som med hopfällda vingar kastade sig ner som en sten allt djupare och djupare; himlen lyste med ett ständigt fladdrande sken; Göran sprattlade bredvid; han simmade som en hund, spottade fånigt och plaskade desperat i vattnet…

…någon knackade oavbrutet och Eva satte sig plötsligt upp.
– Ljuda, jag är rädd.
– Fåna dig inte, grymtade Ljuda, och kröp ur sängen. Ibland trodde Eva att den fräkniga flickan (det var så mycket fräknar i Ljudas ansikte, att dessa ibland liknade solbränna eller någon hudsjukdom) hade något otalt med henne. Precis som om det vore Evas fel att Ljuda bara fått två silvermedaljer, medan hon fått hela tre och en brons.
– F…, var är Kallasa, undrade Ivan Mametovitj när han stormade in i flickornas rum med en typ som Ljuda kallade tjekist (dvs. KGB-agent. öa.). Det står skrivet i pannan på dem. Men du kunde inte lita på Ljuda – hon såg tjekister överallt. De vill få fast en för något.
– Han är här, svarade Eva tyst. Om tränaren tilltalade någon bara med efternamnet, betydde det problem.
– I morgondagens, eller snarare dagens tävlingar ska du inte delta, meddelade Ivan Mametovitj. Inte heller i övermorgon.
– Men…, bara gapade Eva.
– F… du hörde vad jag sa. Inte ett steg utanför hotellet innan du ger dig av! Ivan Memetovitjs röst blev avbruten. Tränaren vände sig om, den satte mannens ögon glittrade förrädiskt. Han insåg att han nu hade straffat även sig själv. Utan en guldmedalj – oavsett om den hade vunnits av Eva Kallasa eller Ljuda Berjoskina – kunde han inte visa sig i Moskva. Men ingen utom Eva hade något hopp om att vinna en sådan i det här mästerskapet. Djuba lufsade fram till spegeln och stoppade Evas parfymflaska i fickan. På högerhandens knogar hade han tatuerat in bokstäverna F, E, D, J och A. Eva försökte protestera men kvävdes nästan av tårklumpen i halsen. Hon drog upp täcket över huvudet och rullade ihop sig.
– Inte ett steg utanför ho-o-otellet, röt Djuba och blinkade till den häpna Ljuda innan han slängde igen dörren.

7

– Allt måste vara rent och snyggt så att man inte behöver skämmas för att släppa in ängeln, sa far.
– Vill han komma hit då, fortsatte den lille pojken.
– Han har kanske redan varit hos oss.
– Varför kan man inte se honom?
– Du vet aldrig när han får lust att visa sig.
– Vår tid är annorlunda, sa den äldre mannen som hade ärvt grubblandet från sin far (som hade varit slaktare och skrivkunnig). – Vi kan reglera dess flöde; glöm inte att tiden har smak, doft, bredd, längd och även vikt; betänk, Proust skrev hela sitt liv om tiden; han kände smaken av den förlorade tiden i en vanlig kaka; vi kan bygga broar i tid, skapa konstgjorda öar; vi har verkligen närmat oss tidens hemlighet och därför älskar ingen oss.
Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte dagen – far hällde upp ett kraftigt rött vin i glasen; alla sköljde fingrarna och satte sig utan att säga något vid bordet; han välsignade brödet.

Göran vaknade först på eftermiddagen. Låg ett par timmar i badet. Somnade nästan. Då och då spolade han i varmt vatten i det redan avsvalnade. Och väntade på kvällen. Det enda han förmådde tänka på var doften och smaken av Evas läppar, flickans armar kring sin hals, den sköra kroppens värme, hennes glittrande stora ögon och blonda hår i en hästsvans där i fåtöljen.
Jag vet inte ens vad hon sysslar med, muttrade den förnuftige Göran; den som farbror Joel mer eller mindre med hot och våld tvingat att gå ut högskolan med hedern i behåll. Vad spelade det för roll, han som med blicken följde varenda snygg kvinna som kom emot honom, ryckte bara på axlarna. Hon var inte den första och inte den sista.
Nej, det är inte sant, nästan skrek den förnuftige. Hon är annorlunda. Du är väl inte kär, avbröt en tredje, den som vanligtvis eftertänksamt teg och med ett snett leende betvivlade allt. Sluta, Göran försökte tysta rösterna i huvudet och slängde sig i säng.
Flickan stod och trampade oroligt vid gatukorsningen och såg ut som ett vilddjur som plötsligt insett att det var i frihet och inte visste åt vilket håll det skulle bege sig. Göran kände igen både blicken och ansiktsuttrycket, i vilka trots och rädsla blandades med iver. Sovjetiska turister löpte runt som förstummade pilgrimer på Östberlins omåttligt breda gator, ibland också förskrämt och hungrigt isugande sig varje liten detalj, doft och ljud på den här sidan muren.
Och du själv? Är du ett dugg bättre? Du är precis som detta olyckliga folk; Eva är ett exotiskt underverk för dig; kuriosa; en glittrande detalj; en souvenir, åter började skeptikern muttra.
Det är möjligt att han hade rätt. Delvis rätt. Göran började inse att århundradens oro och entusiasm kanske är resultatet av århundradens, årtusendens gamla kunskap som inte finns inskriven i hjärncellerna utan döljs i blodet, benen, i människans djupaste inre, och som driver dig att söka din andra hälft långt hemifrån, bland det okända. Att segla ända till horisonten, att fara över sju hav och genom sju länder, att föra med sig jag vet inte vad, att ta fångar i krig, att befria jungfrur från kedjor i den förskräckliges slottstorn. Det var samma obetänksamhet som fick mor att bli så entusiastisk över Je t’aime… och därför förtjänade hon bestraffning från mormor. Eva hade landat hos honom från en annan värld; hon hade bott bortom bergen, bortom världens tröskel, i det hemliga rotlösa hjärtat.
Nytt blod, skeptikern log snett. Du söker nytt blod. Eva var en främling, hon kunde inte kommunicera, hon talade ett annat språk och tänkte tankar som Göran inte begrep. Eva hade kommit från en annan planet, attraherat Göran och gjort honom kraftlös.
Den manlige nyhetsuppläsaren på TV meddelade att arabiska terrorister hade kapat ett flygplan och tagit gisslan. Stackars djävlar. – Eva Kallasa har avbrutit tävlingarna. Detta trots att hon var en av huvudfavoriterna till en guldmedalj… – Ett foto av Eva visades på tv-skärmen. Göran bytte kanal och efter ett ögonblick förstod han, att flickan som synts på den suddiga bilden var samma flicka, som på den lilla utsiktsplatsen vid muren förundrats över månen.
Kanske var detta ett bevis på Guds existens?
Fram till den avtalade tiden som Göran hade krafsat ner på den ena delen av det sönderrivna cigarettpaketet, återstod knappt en halvtimme. Till att börja med hade Eva trott att Göran ville utbyta adresser. När Göran med stora bokstäver hade skrivit upp när de skulle träffas på Gauloises-paketet, hade hon ilsket skakat på huvudet, slitit det ur handen på honom och med sin spretiga skolflicksstil plitat ner sin adress. Eva hade inte varit nöjd förrän Göran krafsat ner sin adress på den andra delen.
Han stod vid Wittenbergplatsens tunnelbanestation och rökte. Det började skymma. Det blev mörkare. Gatubelysningen och billyktorna tändes. En röst med fortsatt, trotsig optimism annonserade Evas ankomst, medan en annan flinande och insisterade på att Göran väntat förgäves. Han låtsades inte höra. Och hörde inte att något smällde till, gick sönder och tidsmekanisms kugghjul stannade. Några änglar visade sig inte.

8

– Simning är en av de äldsta sportgrenarna, sa Tenu Kallas vid sin korta historiska tillbakablick för nybörjarna. – I Turin finns en minst 3000 år gammal egyptisk planrelief med en bild av en bröstsimmande man; de första riktiga simtävlingarna ägde rum först efter 1877, när man fastslagit de Olympiska Spelens program; ända fram till 1912 var detta ett privilegium för män; under flera decennier var simning en sport utan regler; tävlingarna anordnades i öppna vatten utan klart markerade banor, ibland till och med utan start och finish; under den II olympiaden i Paris villade ett antal simmare bort sig och simmade iväg i fel riktning.
Eva lärde sig simma snabbare än att läsa och blev snart alltmer lik sin mor. Detta både gladde Tenu och gjorde honom sorgsen. Daugavas sporthalls simtränare, Tenu Kallas fru Žanete, hade drunknat ett par dagar innan Eva skulle fylla två. Det visade sig att hustrun till sovjetrepubliken Estlands tidigare juniormästare och elitidrottsman inte kunde simma. Troligen var det därför som Žanete hade varit paniskt rädd för vatten- hon hade hållit sig på säkert avstånd från simbassängen och till och med i badkaret hade hon bara duschat.
Alltsedan den tiden hade Tenu undvikit gamla fotografier, gamla minnen. Han hade lagt hela skulden för hustruns död enbart på sig själv. Olyckan hade hänt på deras bröllopsdag, en kvalmig julidag, när Tenu jublande och skrattande knuffat i sin vän i bassängens blåaktiga vatten. Först hade det verkat som om Žanete skämtat. Hon hade förtvivlat sprattlat i vattnet och ropat på hjälp. Efter en stund hade Žanetes rörelser avtagit och hon hade börjat sjunka mot djupet, mot bassängens kaklade botten, i vars mörka avlagringar någon skämtare med fingret lyckats skriva tre bokstäver ur det ryska alfabetet. Tenu dök i och någon mer hoppade i bassängen. När man fått upp Žanete på kanten, hade det inte verkat som om hennes liv var i fara. Man hade börjat med konstgjord andning, sporthallens läkare hade skyndat dit, men alla ansträngningar visade sig vara förgäves. Den plötsliga skräcken hade fått Žanetes hjärta att hoppa upp och det förblev hängande mellan himmel och jord. Som minne av sin mor hade Eva fått den mörka, tjocka flätan. Fram till sin död hade Tenu förvarat denna i en chokladask tillsammans med fotografialbum och små juldekorationer inslagna i silkespapper.
– Klippte man av mamma flätan när hon hade dött, frågade Eva hela tiden i sin barndom.
– Du pratar dumheter.
– Vad då då?
– Hur många gånger måste jag säga detta: hon klippte själv av den, svarade Tenu argt.
– Själv?
– Ja, i sista gymnasieklassen.
– Och ni träffades senare?
– Vi träffades senare.
– Var det du som klippte av mammas fläta, frågade Eva efter ett par veckor.
– Nej, frisören.
– Var mamma redan död då?
Det fanns ingen risk att Eva skulle drunkna. Hon lyckades med saker som Tenu i sin ungdom bara kunnat drömma om och som han senare förvarade i en låda för ungdomsideal förvandlade till minnen. Hon kommer helt säkert att bli europamästare och vinna i nästa olympiad.

Efter att ha försäkrat sig om att det oändligt långa tåget inte skulle sätta igång, hoppade Tenu Kallas fram och kröp under vagnen. Varje morgon sprang han på den steniga stigen fram till järnvägsspåren, kröp under godståget och sprang för att mata sina älsklingar. Den äldre mannens rörelser, särskilt när han sprang samtidigt som han gjorde enkla andningsövningar, påminde om ankans vaggande gång (han hade sedan födseln ovanligt krokiga ben) och en apas naturliga oförsiktighet (Tenu påstod att han hade lika långa armar som Stalin).
Tågpassagerarna visste att de närmade sig Čiekurkalns station när de såg duvskjulet och att det antagligen var tid att stiga av. Varken skofabrikens stängsel eller de två på reservspår insatta raderna av tomma vagnar för torv förmådde dölja det vindpinade tornet, där man satt en låda av omålade bräder och rostiga nät, för de förbipasserandes blickar.
Tenu Kallas klättrade flåsande upp för de svajande trapporna, stannade till på den smala balkongen framför duvskjulet och torkade svettdropparna från den solbrända pannan. Handen strök försiktigt över den silverfärgade kortsnaggade frisyren. Från axlarna steg vit ånga upp. Den gamle drog igen in luft i lungorna och såg i barnslig entusiasm på de blå järnvägsljusen, det starka gula trafikljuset och hur de glänsande spåren löpte. Klockan på övergången började pingla, de röda signalljusen började blinka, hotfullt ringa och den randiga bommen fälldes ner. Dieselloket från Cēsis närmade sig. Efter ett tag blåste det ut blåsvarta rökmoln och gled sedan vidare. Passagerarna skingrades åt alla håll, likt myror som blivit störda.
Vid åsynen av sin ägare började duvorna kuttra, flaxa med vingarna, några försökte flyga ner och sätta sig på den äldre mannens huvud, axlar eller händer. Tenu Kallas hade en av de största duvslagen i Riga, i Lettland och kanske i hela Baltikum. I hans hägn fanns nästan alla färgskiftningar och arter av duvor, som man nu kunde återfinna i den närmaste omgivningen: med vit stjärt och fjäderbeklädda ben, stjärnformad stjärt, påfåglar, skator, korsduvor och till och med brevduvor. Andra duvuppfödare kom till Tenu Kallas för råd och efter speciella fågelarter.
När Tenu var med sina bevingade vänner försvann tankarna på de vardagliga bekymren och han började fundera på livsfrågor. När han betraktade duvvingarnas fladdrande kring den utströdda maten, tyckte han att han fått ett underbart tillfälle att med egna ögon titta på en miniatyrversion av en dinosaurieflock.
Kanske var det inte alls sant att dessa djur för många miljoner år sedan dött ut; egentligen hade de krympt och blivit mindre, anpassat sig till den omkringliggande miljön och levde nu lyckligt vidare. Bara Gud vet vad som kommer att hända med människorna de närmaste tusen åren, tänkte Tenu förnuftigt, men duvorna kommer att överleva; till skillnad från människorna så gör inte duvorna ständigt upp planer som man förnedrar eller tar död på varandra med; det förgångna har inget slut; det förgångna existerar överhuvudtaget inte.
I simhallens omklädningsrum hittade Tenu en liten bok, ”Detta måste alla känna till och kunna”. Han lade sitt fynd i fickan, tog hem det, bläddrade igenom det på kvällen och kunde sedan inte somna på natten.
Om ett svampliknande dammoln och ett sken som liknade en flammande sol dök upp vid horisonten, försök rädda dig ner i närmaste skyddsrum eller göm dig bakom något naturligt hinder, lägg dig ner i någon markfördjupning eller dike, huka dig ner bakom kanten på fontänen; lär dig bygga ett enkelt skyddsrum; gräv en grop, täck den med trädstammar och grästuvor…
Gräv en grav, vira in dig i ett lakan och invänta världens ände.
…gör i ordning ett torrdass och se till att det finns ett förråd av dricksvatten; lämna inte byggnaderna efter explosionen och håll dig på avstånd från närmaste husvägg, den kan plötsligt rasa; sätt på dig en gas- eller andningsmask, täck mun och näsa med ett dammskydd av tyg; förbered bomullsvadd och gasväv för att lägga bandage; transportera barn i den skyddsanordning som monteras på barnvagnar; när evakueringen påbörjas ta med dig pass, intyg på fullgjord militärtjänstgöring och det allra nödvändigaste.
Tenu Kallas ruskade på sig, stängde grinden till duvhägnet och gick hemåt.
Man får hoppas att varken han eller Eva ska behöva uppleva detta.
I hallen låg Evas väska slängd.
– Eva, är det du?


9

Djuba följde med Eva till kön där folk stod och trampade vid luckan för att få sina dokument kontrollerade, och till och med vinkade. De såg ut som ett gift par eller två älskade, som nu kommit fram till att de ville skiljas och som inte genom ett utdraget avsked ville göra det hela än mer obehagligt. Hitintills hade hon bara rest med tåg eller buss och greps därför av samma välsignade rädsla som när hon tog sina första steg på västsidan av Berlinmuren, när hon nu stod på trappan för att dyka in i den silvriga flygplanskroppen. Motorerna skrek, landskapet bakom fönstret blixtrade förbi allt snabbare och snabbare, flygplanets nos vändes uppåt med samma kraft som Eva trycktes djupare ner i sätet och fick den hotfulla, skakande stål-, plast- och aluminiumkroppen att slitas upp från den grå landningsbanan och stiga till flera kilometers höjd i den iskalla luften. I flygplanets inre började något mystiskt knaka, låta och tjuta. Det slog lock för öronen på Eva, hon kände hur det vände sig i magen och hon tog av papperet på Start-karamellen.

Vad har jag begått för brott? De tjatade om Göran; frågade vad vi talade om och vad jag hade berättat för honom; varför tror mig ingen?
Hur samtalade ni då, om ni inte kunde förstå varandras språk?
Varför gav han er parfym?
Försökte han övertala er att stanna i Väst?
Hur skulle Eva förklara att de hade förstått varandra nästan utan ord?
Hur ska jag kunna berätta allt detta för min far?

Översättning: Gun von Krusenstjerna

Lettisk originaltitel:
Čeka, bumba & rokenrols (Valters un Rapa, 2002)